Eat me, or eat me not?

Square

I vårt välbekanta svenska kök ter det sig som en självklarhet att låta bli att äta vissa saker som dyker upp på tallriken. Nu menar jag inte konstiga saker som inte alls har med mat att göra, utan härliga – och oersättliga – smaksättare som vi tillsätter i vår mat, men för den skull inte knaprar i oss om de hamnar på våra tallrikar. Tänk lagerblad, Tänk hela kryddpepparkorn. Ni fattar.

Efter mången thailändsk måltid gick det så plötsligt upp ett ljus för mig. Det finns naturligtvis även motsvarande ingredienser i det thailändska köket! Nu ska jag på inget sätt slå mig för bröstet som om jag kommit på det här på egen hand. Tvärtom. Det krävdes hela två thailändska matlagningskurser för att polletten skulle trilla ner ordentligt. Vägen mot upplysning är snårig, men jag ska göra vad jag kan för att räta ut vägen för den som är intresserad. Tricket i det thailändska köket är att förstå att samma ingrediens kan ha olika roller i en anrättning. Det som avgör ingrediensens roll är hur den är skuren! Huvudregel; stor bit = eat me not, finhackad bit = eat me! Enkelt, nästan i alla fall. På bilden ser vi några olika typiska ingredienser i en thailändsk rätt, uppifrån och ner;

  1. Galangal. Här finns det bara ett alternativ. Den stora biten. Ska alltså inte ätas. Den kan betraktas som ingefärans inte lika aptitliga syster. Ger finfin smak till curry, grytor etc, men är uteslutande en smaksättare och ska alltså INTE ätas!
  2. Limeblad. Ahhh, dessa ljuvliga limeblad. Fantastiska smaksättare som kan användas ungefär som våra lagerblad när de läggs i hela – ska då inte ätas. Hittar man däremot finhackade limeblad i maten är det bara att tugga och njuta!
  3. Citrongräs. Alla som har hanterat en stjälk med citrongräs vet hur mycket smak den har i sig. Man vet då också att dess trådiga konsistens kan kännas som en avbiten tandpetare i munnen. Uppstår den känslan har man alltså ätit en bit “eat_me_not” som enbart är tänkt som smaksättare. Finhackat citrongräs passerar dock obemärkt i konsistens och blandar sig fint med alla övriga smakhöjare.
  4. Chili. Vad vore det thailändska köket utan sina chilifrukter? Väldigt annorlunda och inte lika starkt. Inget jag vill var utan i alla fall. Har dock gjort den dyrköpta erfarenheten att tugga i mig en chilibit i utförande “eat-me-not”. Det var tidigt i mitt thaiätande och slutade med att jag var tvungen att lämna restaurangen med tårarna trillande. Låter ju oväntat dramatiskt, men en väldigt stark chili i stora mängder kan kännas ganska dramatiskt. Nu vet jag bättre. Hackad chili = eat me. Hel bit = DON´T! 🙂

Ett steg mot en, om möjligt, större njutning av det thailändska köket. Håll till godo!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *